Det händer mycket just nu. Huvudet och hjärtat håller på att spricka av olika intryck, tankar och känslor...

Mest av allt tänker jag kanske på vad jag borde tänka på och inte. Vad som är bra för mig...

Don't always believe what you think. hörde jag nyligen. Upprepar det i huvudet regelbundet.

Tror inte längre så mycket på det som dyker upp i huvudet. Ifrågasätter.

Men det är först när jag släpper allt, när jag tvingar kroppen till rörelse, hur än långsam och meningslös den må verka. Det är då jag rensar, renar och tömmer... gör utrymme åt det som är värt att lägga energi på.

Byter kvantitet mot kvalité.

Jag gick över en timme imorse. En reningspromenad. Hälsade inte på någon, tittade inte ens på någon. I början gick det tungt och jättelångsam, som om lasset som jag bar saktade ner mig, betyngde mig. Jag lät hela kroppen uttrycka mitt mentala tillstånd. Armarna hängandes längs kroppen, slappa kinder, uttryckslös mun, kisande, alvarliga ögon utan minsta glimt eller glädje. Blicken långt ner, på stenarna, tjockåfeta äckliga sniglarna, smutsiga regnvattnet efter sista regnet som föll inatt. Inte tänka, inte analysera aktivt det som finns i skallen. Bara gå.

Och andas, djupa, långsamma andetag.
Jag minns nu att jag tog en paus, satte mig på en bänk vid skogens kant. I skuggan och blåsten. Hann andas djupt kanske fem, kanske 10 gånger.
Sen gick jag vidare, inte för att jag valde det, eller bestämde det. Kroppen ville bara vidare.
Och utan att jag visste om det, omringad av höga, susande träd, tittade jag upp mot den blåa himmelen ovanför mig och tog ett litet, blygsamt hoppsasteg. Sedan en till, och en till, och till sist flera till i följd.

Och så bestämde jag att jag skulle le till mig själv hela vägen ut från skogen.

Det var som att släppa loss en sjuttonkilos ryggsäck som satt på ryggen rakt ner i marken. Det fanns ingen vikt, det fanns ingen tyngd. Alla tankar och upplevelser lämnade plats åt tomheten.

Sköna, luftiga, svala tomheten av högsta kvalité :)

När den infann sig fick jag nästan kämpa emot för att börja springa. Höll på att tappa mina sommartofflor flera gånger på vägen.

Vad gör man då men ett sådant tillstånd? Njuter, och plockar in tankar/känslor/upplevelser som varit, en i taget, försiktigt och varsamt, i sin egen takt, och staplar dem på varandra i den ordning som känns rätt just för mig, just nu.

För man blir vad man tänker, så det finns inte utrymme för chansning.