När orden inte räcker till och känslorna är för starka...

Den enda gången jag känner igen min egen spegelbild i fönsterrutor jag passerar är när jag möter mina egna sorgsna ögon.

Vackraste gallret jag sett:

Mina ben och min instinkt tog mig på en långpromenad på Söder idag, i regnet. Hamnade först vid:

VAd får det lov att vara Frun? UPP eller NER?

Det blev definitivt UPP.

Jag blev vittne till en obehaglig händelse där ambulanspersonalen försökte få liv i en betydligt påverkad person som somnade i något buskage nedanför Gondolen.
Min först tanke: Hur kan man slösa sitt liv på det sättet? Och sedan direkt efter: Döm inte! Du har ingen aning om denna människas liv. Men du har ditt eget liv att sköta. Ser du till att inte slösa det???

Så jag hälsade på Strindberg

för att få lite kraft och inspiration

Sen var det bara att fortsätta promenaden i det tilltagande regnet

Till sist gick jag vilse. Så pass att inte ens google maps kunde hjälpa mig. Slutligen, blöt och trött, klev jag in på en random buss och ville till Slussen. Vad säger chafören? Bussen går inte dit men jag ska endå till Slussen efter slutstationen, så slå dig ner. Så jag fick skjuts till tunnelbanan med en "ej i trafik" buss.

Vad fan ska man klaga på?! Livet är ju ROSA mellanåt.