Jak w kazdy poniedzialek tak i dzis rano sumiennie stawilam sie na terapie.

Za chwile wakacje.
Przez pol roku pracowalysmy ciezko ja i Maria, rozmawiajac, cwiczac, godzina za godzina. Tydzien za tygodniem. Nie spodziewalam sie wiekszych rewelacji w dniu dzisiejszym. Raczej spokojnego, kameralnego podsumowania. Powiedzmy.
Ale wchodze i czuje, ze bola mnie kolana. Maria pokazuje mi cwiczenie rozciagajace i mowi rozbujaj sie, raz w przod raz w tyl, wiesz, tak, jak robilas na hustawce jako male dziecko...
No zesz ty!
Ja sie tak nigdy nie hustalam jako dziecko. Z dziecinstwa pamietam tylko odrapane, powykrzywiane, na wpol rozpadniete hustawki z grubasnymi ramami, ktore potwornie uwieraly mnie w biodra. Za niskie, za male, smutne i przykre jak dla mnie.
Nijak nie moglam sie wpasowac...

Maria czuje, ze chodzimy po cienkim lodzie. Pyta o jeszcze wczesniejsze chwile z dziecinstwa, o czysta, dziecieca radosc i uczucie wolnosci.
Przypomina mi sie natyczmiast. Patyk z lozeczka dla lalek z przywiazana rozowa wstazka, ktora furkocze jak skrzydla motyla kiedy nia poruszam. Szczesliwa zataczam piekne kola, spirale. Jest pieknie.
Pamietam tez babcine podworko, gorka ziemi porosnieta trawa. Wbiegam na nia, rozposcieram ramiona i spiewam ile tchu w piersi. Na caly glos, radosnie. Jakby caly swiat slyszal i sie cieszyl, ze ja spiewam.
Pamietam dokladnie to uczucie, chociaz tak dawne.
Pamietam tez pozniejsze uciszanie, upominanie, ze za duzo halasuje, ze przeszkadzam, ze jestem meczaca, ze mam juz wreszcie byc cicho.
Pamietam tez dietetyczna zupe z kapusty, zeby troche zrzucic na wadze.
Historia wiecznego WPASOWYWANIA w czyjes miejsce na ziemi. Czyjes. Na pewno nie moje...

Kiedy wychodze z kliniki nie bardzo wiem, co dalej ze soba poczac.
Siedze dlugo przy herbacie w kawiarni, ktorej personel byc moze sadzi, ze postradalam zmysly. Raz po raz potrzasam glowa z niedowierzaniem, po czym podnosze rece w niebo aby zaraz potem schowac w nich twarz. Raz wzdycham a raz nie moge zlapac powietrza.
Nie wiem sama, co czuje. Co POWINNAM wlasnie czuc.
Jestem wykonczona kiedy podnosze sie z plecionego slomianego krzesla. Nie wiem, jak daje rade dotrzec do domu.
Potem spie trzy kwadranse a jak sie budze widze te oto slowa:

NIECH DZIEN DZISIEJSZY BEDZIE TWOIM ZMARTWYCH-WSTANIEM. POZOSTAW RANY I BOL PRZESZLOSCI I WLASNIE DZISIAJ POZWOL SIE UNIESC WIEDZY, ZE NOSISZ W SOBIE WIELKA WEWNETRZNA JASNOSC.

Czy mozna sobie wyobrazic wyrazniejsze zaproszenie do tego, zeby wreszcie wyjsc z cienia przeszlosci i zaczac zyc SWOJE ZYCIE? Najlepiej jak sie potrafi. Aby wreszcie dac miejsce temu najlepszemu, najprawdziwszemu, jedynemu SENSOWNEMU JA   

Som varje måndag i ett halv år nu har jag plikttroget gått och träffat min terapeut imorse.

Terminen håller på att ta slut.

Vi har pratat och övat i otaliga timmar under senvintern och våren tillsammans så jag tänkte inte mig några stormiga känslor just idag. Snarare lite lugn sammanfattning. Typ.

Och så har jag lite spänningar i knäna just idag.

Vi ska göra en övning och Maria förklarar hur jag ska göra, gunga lite fram och tillbaka, du vet, som man gjorde när man var barn när man skulle få fart på gungan.... säger hon.

Vad fan?

Jag har aldrig gungat så när jag var barn, tänker jag, Jag fick aldrig plats i de gungorna som fanns på de polska, halvtrasiga, farliga lekplatserna. Allt jag minns är kalla, hårda, trånga stålramar med avskrapad färg som gjorde så ont i höfterna när jag skulle pressa ner rumpan i dem.

Vad spelade det för roll, benen var ändå alldeles för långa för att kunna gunga.

Jag passade inte in för fem jävla öre.

I det läget märker Maria att det blir lite känsligt för mig. Hon frågar om en sådan tid i livet där jag förtfarande kunde känna något barnsligt glädjerus...

Jag minns direkt. Hur jag tog loss en pinne från docksängen. Hur jag fäste ett rosa band på ena sidan och hur jag snurrade snurrade, snurrade. Det blev så vackra ringar i luften. Det surrande ljudet fick mig tänka på fjärlilsvingar.

Jag minns en bild på mig själv på landet, hos farmor, hur jag står på en sandhög, slänger ut med armar och sjunger allt jag kan. Med glädje, kraft, och tro, att hela världen kan höra mig och bli glad av min sång.

Jag minns den känslan... Fast det var så länge sedan.

Sen minns jag att jag blir tillsagd att jag låter för mycket, att jag stör, att jag får hålla tyst.

Att jag får äta en äcklig, tunn kålsoppa flera dagar i veckan, så jag blir smalare.

Att jag passar inte in för fem jävla helvetes öre.

När jag går från Maria vet jag inte riktigt vad jag ska göra med det jag precis upplevt.

Jag sitter länge och dricker te på ett ställe och personalen måste undra om jag är ok, för jag med jämna mellanrum skakar på huvudet, sträcker ut armarna i luften för att genast göma ansiktet i mina händer. Jag suckar och flåser. Jag vet inte vad jag känner. Vad jag SKA känna.

Jag är helt slut när jag går därifrån. Jag fattar inte hur jag orkar ta mig hem.

Jag sover tre kvart och när jag vaknar ser jag detta:

LET TODAY BE YOUR RESURRECTION

BY DECIDING TO TRANSCEND THE FEELINGS OF HURT AND PAIN FROM YOUR PAST.

LET TODAY BE THE DAY YOU ASCEND IN THE KNOWLEDGE THAT YOU CARRY A GREAT LIGHT WITHIN.

Behövs det tydligare inbjudan till att börja LEVA mitt liv här och nu? På bästa sätt! Och att äntligen VÅGA bli mitt BÄSTA jag!