Jag minns... När jag var som mest olycklig och trasig inombords... Då trodde jag att om jag jämförde mig med andra, och om jag hittade fel hos dem... att det skulle lyfta mig.

Att jag skulle känna mig mindre dålig bara för någon annan bredvid verkade ännu sämre än jag.

Fetare, fulare, hade mer brytning...

Jag dömde folk som gjorde annorlunda än vad jag tyckte var rätt.

En granne som går jämt försjönken i sina tankar och säger alldrig hej. Vad är det för fel på henne, va?

Idag önskar jag att jag haft en sådan nära kontakt med mig själv så att jag kan gå runt utan att ta in allt och alla omkring mig...

Det finns flera exempel på tankar som sänkte andra. Ofta även ord som sades högt...

Jag gjorde inte det för jag var ett elakt monster av naturen. Jag gjorde det för att jag inte kände till något annat sätt. Det var sparsamt med beröm hemma hos mig. Jag var jämt jämförd med grannarnas barn som verkade såå himla väluppfostrade och hjälpsamma.

Att bli vuxen och att kunna använda sin intellekt för att förstå hur fel detta var hjälpte liksom inte. För jag funderade inte så mycket på det...

Det var min spektakulära krasch som blev min räddning.

Hör NI alla där ute! Vänta inte på kraschen. Lev era liv IDAG och låt andra göra det också. Det är trots allt mer som vi har gemensamt än vad som skiljer oss åt.

Pamietam ten czas, kiedy bylam najnieszczesliwsza, kiedy bylam najbardziej wyniszczona od srodka… Wydawalo mi sie wtedy, ze bedzie mi lepiej, jesli tylko znajde do okola mnie wystarczajaco duzo osob, ktore sa grubsze, brzydsze, gorzej ubrane, mniej utalentowane, niz ja. Myslalam, ze ja automatycznie stane sie lepsza, bardziej wartosciowa.

Love and peace within!