Att skämmas, fy!, det har jag släpt för länge sedan.

Jag övar mig även här på bloggen i att släppa skammen och skriva öppet och ärligt.

Inget annat MAKES SENSE liksom.

Juz dawno przestalam sie wstydzic.

Blog jest miejscem, w ktorym trenuje "bezwstydne", szczere, otwarte pisanie.

Nic innego nie ma juz dla mnie SENSU.

Och att skriva blogg går på något sätt helt EMOT allt som jag har varit rädd för tidigare i livet.

Jag lämnar ut mig och min kamp till allmän beskådan för jag TROR på att det kan hjälpa andra som kanske inte får lika mycket hjälp utifrån såsom jag fått.

För jag TROR på att det kanske räddar någon från att hamna så djupt inne i skiten, där jag själv varit.

Och till sist HOPPAS jag även på att det kan hjälpa mig... för jag stärks av att göra något av BETYDELSE.

Pisanie bloga, samo w sobie symbolizuje to, co we wczesniejszym zyciu budzilo we mnie strach.

Wywieszam na sztandarach sama siebie i moja walke poniewaz WIERZE, ze to w jakis sposob moze pomoc tym, ktorzy nie mieli tyle szczescia co ja i nie otrzymali pomocy z zewnatrz.

Bo WIERZE, ze to moze uratuje kogos od zapadniecia sie w taka ciemnosc, w ktorej ja jeszcze niedawno sama przebywalam.

I mam tez nadzieje, ze to pisanie moze pomoc mi samej, bo robienie czegos sensownego przywraca SENS calemu zyciu.

Men jag har mina stunder av TVIVEL, mina stunder av bristande ork. Mina stunder av ENSAMHET.

Och jag skriver inte detta för att jag önskar att någon skulle tycka synd om mig eller heja på mig när det är tuft (fast det låter faktiskt inte helt fel… ;)

Sa tez, nie ukrywam, chwile ZWATPIENIA, chwile bezsilne, i SAMOTNE. I nie pisze tego po to, zeby komus bylo mnie zal i zeby mnie pocieszano, kiedy jest mi najciezej (chociaz nie brzmi to wcale az tak bardzo niedorzecznie... ;)

Jag har snackat med en Väldigt Klok Tjej kring respons till min blogg och hon sa två underbart enkla saker till mig (som jag redan visste på något sätt!)

kvalitet före kvantitet, och att människor är genuint rädda för att visa sig svaga. Det gör mig så fruktansvärt ledsen, för jag vet hur urholkande och tungt det är att LÅTSAS något hela tiden!

Rozmawialam z Bardzo Madra Osoba (tak I, to o Tobie mowa!) o sensie prowadzenia bloga, i Ona tak prosto i madrze mi przypomniala:

jakosc ponad iloscia, i pamietaj, ze ludzie boja sie okazywac slabosc. Strasznie mnie to przybija, bo wiem, jak ciezko jest zyc ciagle UDAJAC!

Därför tänkte jag uppmuntra er alla som känner igen sig i det som jag beskriver, alla som kämpar, som bär på sin egen skit, att HÖRA AV ER, det här är en SKAMFRI ZON!

Utan dömande, utan ömkande och utan censur (jag skrev kuk på polska igår och bloggen sprängdes inte i luften!!)

Dlatego zwracam sie z serca plynacym odzewem, do tych WSZYSTKICH, ktorzy widza siebie w moich zmaganiach, do tych, ktorzy tez sie zmagaja, i ktorzy dzwigaja nieludzkie ciezary samotnie, ODEZWIJCIE SIE, to jest STREFA BEZWSTYDNA!

Bez oceniania, bez wspolczucia, i bez cenzury (wczoraj napisalam brzydkie slowo na ch i internet nie wybuchl mimo wszystko!!)

Vi kanske inte löser några problem här, för det får man i alla fall göra själv, men tillsammans känner man sig mindre ensam, har jag hört!

Byc moze nie rozwiazemy niczyich problemow, bo kazdy koniec koncow musi rozwiazac je sam, ale slyszalam gdzies, ze razem, jest sie mniej samemu!

Ett STORT, hjärtligt tack till alla som har funnits här med mig hela tiden :-*

WIELKIE i serdeczne dzieki dla tych, ktorzy sa tu ze mna caly czas :-*

Love and peace within!