Pozbądź się z Twojego życia tego, co Cię unieszczęśliwia...

Mądrze, dobrze powiedziane. Fajnie brzmi na wykładzie, gdzie wszyscy są naładowani pozytywna energią i trochę na "haju" własnych możliwości.

W grupie jest siła.

A potem wracamy do domu i każdy siedzi sam. Albo wije się po podłodze w bólach, może kopnie ścianę? Może rzuci kluczami o blat stołu i skaleczy palec? (to ja...)

Bo moc inspirujących słów zwykle wyczerpuje się jeszcze szybciej niż nasz zapał do walki, do zmian.

A może inspiracja jest jak bukiet kwiatów, piękny bibelot, którym dekorujemy nasz dom, żeby poczuć, że coś zmienia się na lepsze. Podczas kiedy to, co w rzeczywistości jest potrzebne, to gruntowny remont, poprzestawianie kilku ścian i malowanko.

Tylko, że takie zmiany przerażają, wyczerpują, zajmują całą wieczność, a do tego nie wiadomo, jaki będzie efekt końcowy.

Inspiratorzy mówią rzadko o tym, że potrzebna jest CIERPLIWOŚĆ, akceptacja, czasem tolerancja dla samego siebie i dla tego bólu, tej EMOCJONALNEJ NIEWYGODY, która towarzyszy NOWEMU. Bo nawet nowe buty trzeba rozchodzić, ROZDEPTAĆ je trochę, przetrzymać fazę docierania się.

Bez tej świadomości prędzej czy później większość z nas zrezygnuje biorąc nawet minimalny opór i małe niepowodzenia jako gruntowne fiasko.

A trzeba delikatnie, powoli, cierpliwie, wyrozumiale. Jakby się trzymało za rękę uczące się chodzić dziecko.

Bo co nas dorosłych właściwie różni od dzieci? Naprawdę!

ta avstånd från allt det som får oss att vara OLYCKLIGA.

Klokt va? Sådant låter bra på en kurs, eller föreläsning där alla är laddade med en positiv energi, nästan “höga” på sin egen kraft.

Gruppsynergi?

Och så sätter man sig hemma, ensam. Kanske kastar sig ner på golvet i kramper, kanske sparkar en vägg ett par gånger, skriker eller smäller med en nyckelknippa i bordet och skär sig i fingret (det är jag!). För de inspirerande orden tappar sin kraft lika snabbt som vi tappar lusten att kämpa.

De inspirerande orden kan liknas med en blombukett eller en prydnadssak som vi ställer fram hemma, för att känna att det blir lite bättre, lite finare runtomkring oss. Medan i själva verket så behöver vi egentligen kanske att flytta några väggar, möblera och måla om.

Problemet är att sådana stora förändringsprojekt skrämmer oss och förlamar, för de tar evigheter och man vet aldrig hur det blir när man är klar.

Det som sällan sägs på inspirationsdagar och kurser är att det man behöver mest i förändringsprocesser är TÅLAMOD, acceptans och tom tolerans mot sig själv och mot den smärtan, de KÄNSLOMÄSSIGA SKAVSÅREN som kommer alltid med det NYA. Det är som att gå in nya skor. Stå ut med att det trycker lite i början tills allt formar sig och känns bekant, bekvämt.

Utan att förstå och förlika sig med detta kommer de flesta av oss snabbt känna sig misslyckade och missmodiga. Det är lätt att ta små motgångar som ett totalt misslyckande då.

Hur ska man bära sig åt då?

Försiktigt, varsamt, och tålmodigt, såsom när man hjälper ett litet barn att ta sina första steg.

För vad är det för skillnad på oss vuxna och små barn egentligen? Seriöst!

Love and peace within!