(Tłumaczenie na polski już wkrótce w osobnym poście!)

Jag skrivet mycket om (väl)mående här men det är sällan direkta familjefrågor som jag tar upp.

I synnerlighet inte när det gäller mina bonusbarn.

Varför är det så då? Familjesituationen påverkar ju måendet kanske mest av alla yttre faktorer. Särskilt när den inte fungerar. 

Till stor del är det för att de, barnen ska få vara ifred.

Men mest kanske för att om jag börjar så kanske vet jag inte hur jag ska sluta.

Att vara en (bonus)förälder till barn med diagnoser är utmanande och utmattande.

Det har jag inte riktigt vågar säga högt. Tills jag läste en artikel om det i helgen. Den handlade visst om biologiska föräldrar och barnens fysiska åkommor. Men det är minnst lika aktuellt, om inte mer, när det gäller diverse neurologiska diagnoser och störningar hos barn.

Helt ärligt, när jag kollapsade hösten 2012 var jag helt övertygad om att det var den ansträngda situationen med barnen som orsakat det. Barnen har haft det riktigt kämpigt en längre period, det var mycket förändingar, inte självvalda, som vi fick anpassa oss till och lära oss att leva med.

Jag själv levde i en ständig känsla av orättvisa och otillräcklighet. Jag var arg och besviken på vart livet tagit mig. Jag kämpade EMOT allt mest hela tiden.

Med min skeva föreställning om hur en BRA (bonus)förälder är (en ledtråd är att den inkluderade självuppoffring och självutplåning!) la jag fokus på helt fel saker.

Jag gömde mig i arbetet. Både på jobbet och hemma.

Trodde att perfektionismen och det städade köket skulle leda mig till lycka. Eller iaf hjälpa mig att överleva. Att trivas i mitt hem. Iaf korta stunder. Det gav en illusion av kontroll.

Det var ett stort BS!

Jag brände ljyset i båda ändarna.

Fast ingen bett mig om något av det jag tog på mig. Inte på DET sättet iaf.

Idag kan jag säga en sak: att problemen VERKLIGEN växer med barnen.

Hade jag inte kollapsat 2012 och fått uppleva dagens uttmaningar med mitt GAMLA sätt att ta och lösa problem så skulle jag antingen varit skild eller död.

Varför skrivet jag om det nu?

För att jag fattat det.

För att det var en saknande bit av min berättelse här ute.

För att uttrycka tacksamhet över den utveckling som sker inom mig. Och i min familj.

För att sanningen befriar oss ALLTID!

Och för att öppna en dörr för dem som lever likadant och vet inte hur de kan ta sig ur.

Ibland kan det enda sättet vara att bara GE UPP för en stund.

Släppa allt och blunda och se vad som finns kvar när man öppnat ögonen....

Love and peace within!   

 

En vän och kollega

24 februari 2015 15:36

Du skriver så bra och är duktig på att uttrycka dig. Jag har det lite svårare men nu lämnar jag ett avtryck, ja du vet vad jag menar :)
Hoppas vi ses igen snart och att du mår bättre för var dag som går.

Kasia

24 februari 2015 16:16

Klart jag vet Vännen! :)
Tack ska du ha!
Jag jobbar på det. Du kommer höra från mig när jag vet ngt mer.
Kram och hoppas du mår bra du med!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Widzę, że ciągle jeszcze jest sporo osób, które zaglądają tutaj :) Bardzo mi miło <3   Przypominam jednak, że nowe wpisy pojawiają się od ponad miesiąca pod innym adresem: www.blog.zebrazone....

Dzisiejszy wpis z nowej platformy bloga ZebraZone: www.blog.zebrazone.seDla tych, którzy jeszcze nie przyzwyczaili się do nowego adresu :)Bardzo ciężko pracowałam przez ostatnie tygodnie. Za ciężko.Tak ciężko, ...

Drodzy Kochani! Czas ruszać dalej. Czas wyjść poza granice strefy komfortu.   ZebraZone trzyma mnie w pionie. W głębi mojego najmiętszego serca wiem, że jest nas więcej, tych, którym utrzymywanie pion...

To mój przedostatni tekst na tej stronie.   Czterysta dziewięćdziesiąty czwarty. Ponad dwa lata karmienia tego wyrostka własną krwią, siłą. Wiarą. Że coś z niego wyrośnie. Że p...

Za chwilę wychodzę do pracy. W deszcz. To nic. To mi nie przeszkadza. Tylko brak czasu trochę naciska a tu ważny temat do poruszenia!   Czuję się w obowiązku ostrzec Państwa przed niebezpieczeństwem ...