How often do you keep yourself busy with fb, blogs(!), etc during your private moments in the toilette. 

How would such a question pop up in anyones head?

This is how:

Detox involves a lot of drinking: fresh juices, herbal teas and above all enormous amounts of water (preferably slightly warm and with a splash of lemon juice!)

That makes one visit the loo like.... every hour!!!

So there I am, at least ten times a day, and what do I notice?

There are nine picture frames, right in front of the visitor's nose, hanging on the wall in our guest toilette.

I know there are nine of them. I made them myself and I hanged them there. But what is the first think I do when I "take a seat"???
I simultaneously roll out the toilette paper    even though I haven’t yet get to the business and... I COUNT the frames, from left to right!    Each time! (Nowadays I am able to stop myself before I even come to… number two!

And I do not suffer from the Obsessive-Compulsive Disorder.

So why do I do that?

*

*

*

TO KEEP MY MIND BUSY.

Sadly, there were times when I was afraid of what I would have to deal with if my thoughts suddenly went quiet.

Today I train myself to both find AND create more and more of empty space, a resting place within myself.

I hope that this slightly intimate parallel maybe will encourage you to search for your own moments of mental silence. And there are so many simple, repetitive tasks – daily - which we can turn into meditation.

I have tried this once already, the blogging. Not a single person had seen it before. I decided I will let it stay here (even though it is in Swedish), because this is how life was, and still is at times for me.

I have just started a 21 day long detox.*

I thought I would share some of the insights of it for those who might need one too. And mostly because I think it's a lot of fun!

...And also because a strong urge to speak up was burning my guts for quite a while now.

For several years I was navigating my boat right into this rocky mountain and feeling deep inside that I might be on a wrong course. That some kind of change or maybe a shift of direction if you will, should occur soon if I'm going to survive. Or at least find a way around that mountain.

I didn't.

In October 2012, 18 months ago I hit it with a tremendous speed. I collapsed on an ordinary Sunday morning and found myself in a deep shit of a stress break down. A burn out as the doctor stated few days later.

I was in need for a deep restoration and I had no idea how to proceed.

That time was like driving on a bumpy road, on flat tires, with a broken gps, basically. Back and forth to the same old holes. It still is so. Though new paths have been found since then. They work, sometimes.

...Long story.

Anyhow. I felt the time have come for me to start cleaning up this mess. Even strictly physiologically. This is how I came across Clean program.

I am reading, learning, I let myself be guided, and I am finding out more and more about myself.

It is exciting.

Like a handcraft that you try to master, like sculpting in wood maybe. First you can only see wood chips all over the place and all you feel is pain in your muscles... it is exhausting and you want to give up every now and then, but one day a human silhouette starts showing itself.

Maybe even a work of art...

*The detox is based on a Clean program by Alejandro Junger, M.D., I am not letting myself out there on my own. I know too little about this stuff, a healthy, well functioning human body.

Det var en gång en liten pojke, vars mamma var ständigt trött och lättirriterad.

Hon hade ingen humor, eller livsglädje, eller lättsamhet i sitt sätt att vara.

Allt i pojkens okomplicerade liv var livsviktigt och dödsalvarligt i hans mammas ögon. Tandborstning, mat, kissblöjor, tom lek... mamma visste inte att man kunde vara flexibel, mjuk, glad... Att ta livet lite lättsamt har hon aldrig provat på.

Men pojken älskade sin mamma med en ren och ovilkorlig kärlek.

Men han hatade henne också. Han nöp och rev och drog i håret ibland, som han aldrig gjorde på någon annan.

Och mamman blev bara mer och mer ledsen, mer och mer frustrerad och skrek och puttade bort pojken i sin förtvivlan.

För inget var som mamman hoppades på att det skulle bli i hennes liv...

Till sist kom det en dag, eller kanske två, där mamma nådde botten av sin svaghet. Därifrån fanns det bara en riktning: uppåt.

Mamman ramlade i tusen små, äckliga bitar, för att sedan återuppstå som en ny människa, som lär sig på nytt att vara, att förtjäna sitt barns kärlek och inte ta något för givet.

Om det har funkat?

Det får vi se...

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others." [A Return to Love, 1992]

Känslan av att fortfarande vara under utmattning.

Känslan av att vara slut efter midsommar.

Känslan när man ska tillbaka till jobbet för första gången och socialträna i två veckor.

Känslan när någon håller på att flytta dagens möte.

Känslan när någon ber mig om en stor grej mot slutet av veckan, samma vecka som jag ska vara på jobbet.
Känslan av att se en vän inte orka vänta på att jag ska ha ork och dra iväg på ett äventyr som vi planerat tillsammans, med någon annan.

Känslan när jag tappar greppet och skriker på en trettonåring som vägrar att hjälpa till med diskmasinen och är sur.

Känslan av att inte ha någon röst kvar och vara panikslagen.

Det är dagen det, och klockan är inte ens 12.

Jag älskar att laga indiskt. På hösten och vintern.

Brukar kalla det för min ultimata comfort food. (Undrar om det är ifrån detta uttryck som det svenska tröstätandet kommit ifrån???? ;)

Och så läste jag häromdagen något som fick mig att gapa. Inte för att det var så banbrytande men för att det var så uppenbart.

Matlagningskonsten uppfanns för att tillaga den mat som inte var så god att äta i sin naturliga form/smak.

Ha... vad sägs om det?

En solmogen och solvarm tomat delad i ojämna skivor, värvade med svala bitar av mozarella och toppad med basilikablad direkt från rabatten? Kräver inte mycket mer än ett halvvarv med pepparkvarnen, några flingor salt och en generös skvätt av olivolja. Den rätten skriker sol och värme, det är som att det ligger mozarella och tomatskivor mellan varenda bokstav i ordet SOMMAR :)

Till skillnad från min masala box som innehåller minst 15 olika malda eller hela torkade kryddor, och då räknar jag inte ens den färska vitlöken, ingefäran eller chillin.

Men vad ska man annars ta till när grönsakerna inte smakar någonting? Typ 8 månader om året, för våran del.

Eller när råvarorna bli snabbt dåliga i solen, till ex. i Indien?

Iom denna uppenbarelse serverade jag smörstekt fransk omellet till frukost med salt, peppar och bara skivad tomat idag, de enklaste och finaste smakerna talade helt för sig själva. Till och med till en fyraåring :)

Njut av sommarens smaker!

Det händer mycket just nu. Huvudet och hjärtat håller på att spricka av olika intryck, tankar och känslor...

Mest av allt tänker jag kanske på vad jag borde tänka på och inte. Vad som är bra för mig...

Don't always believe what you think. hörde jag nyligen. Upprepar det i huvudet regelbundet.

Tror inte längre så mycket på det som dyker upp i huvudet. Ifrågasätter.

Men det är först när jag släpper allt, när jag tvingar kroppen till rörelse, hur än långsam och meningslös den må verka. Det är då jag rensar, renar och tömmer... gör utrymme åt det som är värt att lägga energi på.

Byter kvantitet mot kvalité.

Jag gick över en timme imorse. En reningspromenad. Hälsade inte på någon, tittade inte ens på någon. I början gick det tungt och jättelångsam, som om lasset som jag bar saktade ner mig, betyngde mig. Jag lät hela kroppen uttrycka mitt mentala tillstånd. Armarna hängandes längs kroppen, slappa kinder, uttryckslös mun, kisande, alvarliga ögon utan minsta glimt eller glädje. Blicken långt ner, på stenarna, tjockåfeta äckliga sniglarna, smutsiga regnvattnet efter sista regnet som föll inatt. Inte tänka, inte analysera aktivt det som finns i skallen. Bara gå.

Och andas, djupa, långsamma andetag.
Jag minns nu att jag tog en paus, satte mig på en bänk vid skogens kant. I skuggan och blåsten. Hann andas djupt kanske fem, kanske 10 gånger.
Sen gick jag vidare, inte för att jag valde det, eller bestämde det. Kroppen ville bara vidare.
Och utan att jag visste om det, omringad av höga, susande träd, tittade jag upp mot den blåa himmelen ovanför mig och tog ett litet, blygsamt hoppsasteg. Sedan en till, och en till, och till sist flera till i följd.

Och så bestämde jag att jag skulle le till mig själv hela vägen ut från skogen.

Det var som att släppa loss en sjuttonkilos ryggsäck som satt på ryggen rakt ner i marken. Det fanns ingen vikt, det fanns ingen tyngd. Alla tankar och upplevelser lämnade plats åt tomheten.

Sköna, luftiga, svala tomheten av högsta kvalité :)

När den infann sig fick jag nästan kämpa emot för att börja springa. Höll på att tappa mina sommartofflor flera gånger på vägen.

Vad gör man då men ett sådant tillstånd? Njuter, och plockar in tankar/känslor/upplevelser som varit, en i taget, försiktigt och varsamt, i sin egen takt, och staplar dem på varandra i den ordning som känns rätt just för mig, just nu.

För man blir vad man tänker, så det finns inte utrymme för chansning.

Varför inte ta in lite symbolik.

Någon enkel sak, ett mönster, ...ett djur? som hjälper att behålla fokus på det väsentliga.

ZEBRA - min mentala väckarklocka i vardagen.

Det finns knappt vackrare djur, till att börja med. Men inte bara det.

Zebror har även nämnts i stressamanhang för flera år sedan av någon skojig forskare i USA.

För zebror lever bland lejon och upplever en jäkla massa stress när de springer för livet, för att slippa bli någons frukost. Men ändå så får de inte magsår, eller andra stressrelaterade sjukdomar.

För mellanåt betar de gräs som de sedan tuggar jäääätelångsamt , ligger i solen, kanske gnuggar ryggen mot en gammal baobab och ÅTERHÄMTAR SIG!!!!

Det har inte jag själv tagit in i beräkningen när jag kört på i full fart så länge jag kan minnas...

Så nu gäller det att bryta gamla vanor, ändra tankemönster. Och visst sägs det att ränderna går aldrig ur...

Vi ska väl få se!

Allt är ju inte... svart-vit ;)