Dziś czuję, że w wyścigu z życiem przegrywam.

Że więcej jest na moich barkach, niż mogę udźwignąć bez grymasu bólu na twarzy.

Że słowa "nikt cię nie może zranić bez twojego pozwolenia" albo "co cie nie pokona, to cie wzmocni" a nawet "Bóg nie daje ci więcej niż zdołąsz udźwignąć" zwyczajnie mnie wkurwiają.

Więc nie myślę o nich. Blokuję je. Staram się zwyczajnie PRZETRWAĆ. Przeczekać.

Czy to sensowne i zdrowe? Okaże się.

Dziś wracam myślami do takich chwil, sielanka z kwiatami we wɵsach. Może jeszcze kiedyś się przydarzy...

Idag känns det som att jag loosar i racet med livet.

Att det läggs mer på mina axlar än jag orkar bära utan att smärtan och kampen speglas i mitt ansikte.

Att orden "ingen kan såra dig utan ditt medgivande" eller "det som inte bryter ner dig gör dig starkare" och även "Man får inte mer än man orkar bära"...att de går mig så förjävligt på nerverna.

Så jag tänker inte på dem. Blockerar dem helt enkelt och försöker att HÅLLA UT. Vänta ut.

Om det är klokt och sunt? Det får väl visa sig.

Idag vill jag trösta mig med gamla glada, obekymrade tider, med blommor i håret.

Love and peace within!