Hur många av er har ett svidande behov av att korrigera det felstavade ordet i rubriken?

Och det är inte ens "fel" stavat. Jag har bara fört samman den svenska och den polska stavningen :)

Perfektionismen har retat mig länge. Jag har ett personligt budksap till perfektionismen:

Den är skadlig för oss. Den fungerar som anorexia. Hur? Den skapar en förvrängd bild av den verklighet som var och en ser/skapar för sig själv.

Se på bilden ovan! Nagellacken har flagnat lite på kanten. Förr hade jag suttit en timme på kvällen, istället för att sova, för att måla om mina naglar inför nästa arbetsdag. Hade jag åkt tunnelbana så skulle jag gömma nageln för jag var bergsäker att ALLA TITTADE PÅ DEN FÖRBANNADE, OPERFEKTA NAGELN och såg inget annat när de tittade på mig, och bedömde mig som slarvig, ovårdad, ful. You name it! Seriöst!

Och jag kallade mig STOLT för perfektionist. Det är ju f*n skämmigt att erkänna. Och det var bara början. Det finns ju både hem och trädgård och barn och maken som ska vara perfekta. Omänskliga, tillgjorda.

Perfektionism visar enbart på vår innersta osäkerhet. En perfektionist på jobbet vågar inte riskera något, vågar inte ta ut svängarna, prova nya sätt, för tänk om det MISSLYCKAS... Gu'vad tråkigt! Gu'vad O-innovativt! Och ointressant i längden.

En perfektionist blir aldrig en pionjär, en mästare, ...en Nobelpristagare! För en perfektionist vågar aldrig GÖRA FEL.

Tänk på det!
Jag visar fingret till perfektionismen (vilket inte är så lätt på en hand-selfie ;)! (Jag märker inte ens nagellacket längre för jag har fokus på viktigare saker!)

Jag gör hellre så gott jag kan IDAG istället för att VÄNTA på de rätta omständigheterna för att göra något perfekt SEN. Sen kommer kanske aldrig. MODET kommer kanske aldrig mer...

***

(Wersja polska)

Ilu z Was az pali, zeby poprawic blad w tytule?
A to nie jest nawet "blad", tylko polaczenie pisowni polskiej i szwedzkiej.

Perfekcjionizm gra mi na nerwach od dawna. Mam dzis dla niego osobiste przeslanie:

 
Perfekcjonizm nam szkodzi. Jest jak anoreksja. Wciska nam nieprawdziwy obraz rzeczywistosci.
Spojrz na zdjecie powyzej! Lakier troszke sie zdrapal na brzegu. Kiedys nie pokazalabym sie w pracu z taka zdrapka. Siedzialabym godzine w nocy, zamiast spac, i przemalowywala. W metrze bym chowala paznokcie ze wstydem i bylabym pewna, ze kazdy, kto zerknie w moja strone widzi TYLKO I WYLACZNIE TEGO CHOLERNEGO, ZDRAPANEGO PAZNOKCIA i mysli sobie, jaka to ja jestem zaniedbana, brzydka flura. Slowo daje!
Przy tym DUMNIE sie nazywalam perfekcjonistka. Przeciez to zenujace! A to tylko poczatek. Przeciez i dom i ogrodek i dzieci i malzonek tez musza byc perfekcyjni. Nieludzcy. Sztuczni...
Do perfekcjonizmu pcha nas niestety nasza wewnetrzna niepewnosc. Perfekcjonista w pracy nie ma odwagi zaryzykowac, zrobic cos inaczej, sprobowac czegos nowego, bo przeciez moze bedzie NIEPOWODZENIE. Nuuuda! Brak innowacji! I jeszcze raz nuuuda!
Perfekcjonista nigdy nie bedzie pionierem, mistrzem, Noblista! Bo perfekcjonista nie daje sobie prawa do robienia BLEDOW.
Ha!
Ja pokazuje perfekcjonizmowi srodkowy palec (co wcale nie jest latwe na zdjeciu! ;)! (Dzis nie zwracam nawet uwagi na zdrapany lekko lakier, bo mam wazniejsze rzeczy na glowie!)

Wole zrobic cos najlepiej jak potrafie DZIS zamiast CZEKAC az KIEDYS wszystkie okolicznosci beda IDEALNE. Kiedys moze nigdy nie nadejsc. A i ODWAGA moze nas opuscic...